Barnets rättigheter som en del av de mänskliga rättigheterna
Med mänskliga rättigheter avses sådana rättigheter som är särskilt viktiga för individen och som har erkänts i internationella handlingar om mänskliga rättigheter eller utvecklats inom den internationella sedvanerätten. Avtal om mänskliga rättigheter är sådana internationella överenskommelser inom vilka stater förbinder sig att garantera vissa av dessa särskilt viktiga rättigheter för de människor som omfattas av statens rättsskipningssystem. De mänskliga rättigheterna är till sin karaktär universella: de gäller var och en oavsett t.ex. land, kultur eller sammanhang.
Utgångspunkten för barnets mänskliga rättigheter är att samtliga mänskliga rättigheter gäller barn på samma sätt som alla andra. FN:s konvention om barnets rättigheter (nedan även barnkonventionen) är ett viktigt avtal som tryggar barnets mänskliga rättigheter. Utöver barnkonventionen skyddas barnet av alla de mänskliga rättigheter som ingår i de allmänna avtalen om mänskliga rättigheter. Ingen åldersgräns har angetts för dessa avtal. Många avtal om mänskliga rättigheter innehåller dessutom särskilda omnämnanden om barn eller minderåriga eller också rättigheter som uttryckligen hänför sig till barn.
Avtal om mänskliga rättigheter ingås stater emellan. Staterna har skyldighet att garantera de rättigheter som har erkänts i avtalen för de individer som omfattas av deras rättsskipningssystem. I regel tryggas rättigheterna för varje individ som omfattas av den fördragsslutande statens rättsskipningssystem oberoende av individens nationalitet. Vår rättsställning regleras förutom av de mänskliga rättigheterna i de internationella människorättsavtalen av de grundläggande rättigheterna i andra kapitlet i Finlands grundlag. De mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna är i hög grad parallella. De internationella avtalen för mänskliga rättigheter fastställer dock en miniminivå för de grundläggande rättigheterna som eftersträvats på det internationella planet, medan den nationella grundlagen kan erbjuda ett grundligare och mer långtgående skydd av rättigheterna i fråga.
De internationella avtalen för mänskliga rättigheter förpliktar de fördragsslutande staterna på det internationella planet. Således binds Finland som stat av ett fördrag som landet ingått. Därtill sätts avtalen för mänskliga rättigheter i kraft på det nationella planet som en del av statens interna rättssystem för att de ska kunna tillämpas i de nationella domstolarna och av övriga myndigheter. Generellt sker detta ikraftträdande eller ratificerande genom att man stiftar en lag eller förordning (s.k. blankettlag eller blankettförordning) om att det aktuella avtalets bestämmelser gäller i Finland som en del av den finska rättsordningen. Allt sedan mitten av 1980-talet har avtal om mänskliga rättigheter i Finland satts i kraft genom lag. Många tidigare ratificerade avtal om mänskliga rättigheter har dock trätt i kraft genom förordning.
De rättsligt förpliktande internationella avtalen om mänskliga rättigheter kompletteras av olika andra människorättshandlingar som inte är avtal, såsom deklarationer, rekommendationer, resolutioner eller minimikrav. Sådana handlingar är inte rättsligt bindande men de kan ändå ha rättsliga verkningar till exempel i tolkningen av rättsligt förpliktande avtal och nationella lagar.
Finland har satt i kraft så gott som alla betydande internationella avtal om mänskliga rättigheter. Största delen av de centrala avtalen om mänskliga rättigheter som Finland ingått har utformats inom Förenta Nationerna (FN) och Europarådet (ER).
Utöver avtalen om mänskliga rättigheter och de grundläggande rättigheterna i grundlagen består vårt rättssystem även av Europeiska unionens grundläggande rättigheter. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har man sammanställt de grundläggande rättigheterna som gäller inom unionen. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som ursprungligen godkändes som en politisk deklaration år 2000, blev rättsligt bindande genom Lissabonfördraget i december 2009. Stadgan om de grundläggande rättigheterna har samma rättsliga status som unionens grundfördrag. De grundläggande rättigheterna som garanteras i EU:s stadga förpliktar unionens organ och medlemsländer i deras tillämpning av EU-rätten.
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna består av en ingress och 54 artiklar som är uppdelade i sju avdelningar: värdighet, friheter, jämlikhet, solidaritet, medborgarnas rättigheter, rättsskipning samt bestämmelser om tillämpning och tolkning av stadgan. I stadgans 24 artikel tryggas barnets rättigheter. Enligt artikeln har barn rätt till bl.a. skydd och omvårdnad, rätt att fritt uttrycka sina åsikter och rätt att upprätthålla ett förhållande till sina föräldrar. Därtill betonas prioriteringen av barnets bästa i alla åtgärder som vidtas av myndigheter och privata institutioner. I stadgan förbjuds också barnarbete och ungdomar garanteras skydd i arbetslivet.
Se också onlineverktyget som upprätthålls av EU:s byrå för grundläggande rättigheter och som erbjuder lättillgänglig information om utvecklingen av de grundläggande rättigheterna inom EU (europa.eu), artiklar i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt juridiska förklaringar och rättspraxis i anslutning till dessa.